Runt om i bygden

Första tisdagskvällen i augusti och vi skulle så gärna vilja ha regn. Det vill förstås inte Lurens på andra sidan fälten, men lite väta skulle göra riktigt gott åt vårt trädgårdsland.

Just nu är bisin min försvunnen. När vi kom hem tidigare på kvällen, så lastade han ut kassarna ur bagageutrymmet och körde iväg. Hur han orkade förstår jag inte, för jag är vet ni alldeles matt efter dagens rundtur runt om i bygden. Ja, alltså vi har hållit oss inom stadens gränser hela dagen och ändå lyckats få tiden att rusa iväg alldeles för fort. Men så är det när man har förmånen att få träffa trevliga människor, då rusar liksom tiden iväg med expressfart!

Som jag konstaterat många gånger, så är sociala medier farliga och precis så var det idag. Då jag på förmiddagen hade fått iväg text och foton till redaktionen och grejat med bisin mins foton från en urgammal kamera, så såg jag i Facebook att det skulle finnas upprivna flocknävor att hämta i den bästa stadsdelen. Eftersom jag vet att bisin min en tid funderat på hur han ska få bukt med ogräset på branten här på gårdsplanen, så frågade jag om vi kunde åka iväg och hämta växterna. Det tog lite tid för honom att hänga med i de snabba svängarna, så jag väntade  en stund innan han gav besked. Sen ringde jag trädgårdsdamen efter att ha grävt fram telefonnumret och så var vi iväg. Och vet ni, vi fick också lavendel och oregano samt astrar med oss hem. Och så vi pratade och pratade och konstaterade att vi borde nog träffas "på riktigt".

Bisin min såg till att växterna fick vatten i sina ämbar och kassar innan vi åkte vidare till både gamla och nya begravningsplatsen. Och därifrån via lilla mataffären i stan, köpa gula nejlikor och ett paket glass till dagens namnsdagsfirare och sen hitta till hans nya boende.

Bra saker idag:

• En vänlig bloggläsare ringde mej och sa att det kan ta tre till fyra dagar innan jag blir uppringd från hälsovårdscentralen. Ett stort, stort tack för den upplysningen. Nu vet jag att jag kan vänta helt lugnt.
  Eller nåja, lugnt och lugnt, jag lyckades redan skrämma slag på vår nästyngsta genom att svara med mitt efternamn när han ringde på eftermiddagen. Till saken hör att jag svarade direkt utan att se på mobilskärmen, för jag var så säker på att nu, nu ringer dom och ger en tid åt mej! Men nej, icke då, istället får jag förhoppningsvis ett roligt och viktigt uppdrag i morgon kväll.
  
  
• Växterna vi fick. Dem vågar jag inte tack för, ifall de inte börjar växa då. Det där är ju sånt där gammalt skrock, men man vet aldrig. Innan vi åkte iväg och hämtade flocknävorna, så fnattade jag runt lite och sa:
  – Men vad kan jag ge åt henne? Nånting vill jag ju ge istället.
  – Varför ger du inte ett garnnystan, frågade bisin min.
  – Bra idé. Du är smart, sa jag och grabbade tag i en 100 grams garnhärva från stickkorgen. Så nu har jag både glatt en stickerska och blivit av med lite garn utan minsta lilla ansträngning! Jag gav bort den där handfärgade sockgarnshärvan och det utan att ens blinka. Strongt gjort eller hur?
  
  
• Namnsdagskalaset hos 93-åringen i hans nya bostad. Han blev glatt överraskad av vårt besök och så tacksam. Det behövs egentligen så lite, tid och visad omtanke räcker. Vi borde inte glömma bort det. Han berättade bland annat om hur det var då han var på resa i USA för ungefär 20 år sen. Hur det var när han som ung företagare betalade 18 % ränta på lastbilslånet. Hur knapert det tidvis var att få ihop tillräckligt med pengar och hur man jobbade på som en tok, för man visste inte av annat. Det var bistra tider.
  Det var rörande att se hur glad han blev över nejlikorna och att vi inte hade glömt bort honom. Hur skulle vi nu ha gjort det?

Varje morgon och varje kväll hör vi tranornas rop då de landar på fälten nedanför oss. Ropet låter ödsligt, om ni frågar mej. De laddar upp inför flytten söderut.
Det konstiga är att jag från skoltiden kommer ihåg det latinska namnet Grus grus. Hur kan sådant fastna i mitt huvud? Jag minns också Secale Cereale och Pinus Sylvestris. Ja, och några till, men vad jag har för nytta av den här kunskapen vet jag inte riktigt, annat än när den dyker upp i korsordssammanhang!

En annan besökare, som troget återkommer är grannens svarta katt. Igår morse satt den här på vägen och stirrade stint mot vår dörr. Den väntade på att våra katter skulle komma ut. De verkar komma bra överens, för vi har inte hört några förskräckliga jamanden och inte sett ärr efter strider heller.

Hoppas att ni får en riktigt fin dag i morgon.

Själv ska jag försöka ta mej i kragen och röja lite, hur nu det ska gå till? Kanske bäst att inte alls titta på sociala medier, så jag inte hamnar iväg nånstans!