– Var e ni nu, frågade jag den nästyngsta igår då jag ringde honom på kvällen.
– Vi e nog hemma, hurså?
– Pappa sa att ni körde iväg i snöstormen.
– Jo, vi var till stan, men vi är nog tillbaka nu.
– Bra och nu hålls ni där, sa jag bestämt. I bakgrunden hörde jag hans fru skratta. Jag var den tredje, som ringde och varnade dem. Först hade hennes mormor ringt, sedan mamma och nu svärmor. Ser ni, ens barn är ju liksom alltid barn även om de har fyllt 30.
Vi hade alltså snöstorm här igår kväll och i natt. Dubbelmorfar var ute och slungade i grannbyn. Han var hemma ett varv före midnatt och värmde sig med en stor mugg te innan han körde iväg igen med traktorn. Jag var tveksam, måste han verkligen bege sig ut i natten. Han förklarade lugnt att han måste iväg och hålla upp vägen, för det kom så mycket snö att han skulle behöva en betydligt större och kraftigare maskin om han lät vägen snöa igen. Han försökte dessutom lugna mej med att han kommit överens med snöröjaren i grannbyn att de skulle ringa varandra om de behövde hjälp. Med det fick jag låta mej nöja. Sen låg jag förstås vaken ända till halvtvå i natt innan jag somnade och sov så oroligt att underlakanet var i en enda liten härva i morse då jag steg upp vid åttatiden.
Jag vet inte när dubbelmorfar kom hem, för då hade jag till sist somnat. I morse berättade han att han hade blivit sinkad av två bilar, som han var tvungen att dra loss ur snödrivorna. Tur att han varit förutseende nog att rusta med remmar i traktorhytten innan han startade iväg på snöröjningen. I det där snöovädret, som rådde igår borde nog ingen ha varit ute. Det varnades ju gång på gång och visades att föret var rött och farligt. Det är en sak om du måste iväg till jobbet till sjukhuset, brandstationen osv. Men helt dåraktigt om du beger dig ut och festa en lördag kväll när det är oväder. Knappt hade dubbelmorfar fått loss den första bilen innan den ett tiotal meter senare körde in i följande snödriva. Då fick passageraren plumsa iväg hemåt utan mössa, handskar eller halsduk medan bilen vände och chauffören återvände hem till sitt. Ack dessa ungdomar, som inte kan klä sig ordentligt ens. Dubbelmorfar grälade nog lite grann på killarna och förklarade hur farligt det är att bege sig ut på vägarna i snöoväder. Antagligen tyckte det att han är en grinig gammal gubbe, kanske lite så där som de där gubbarna i Muppet Show? Men de här unga killarna vet nog inte ens vad Muppet Show är för något!
Den andra bilen dubbelmorfar räddade hade kört så ordentligt i en snödriva att den hängde i luften. Den hade till all tur dragkrok, så bilen kom lätt bort från drivan när dubbelmorfar drog med traktorn. Den här killen tackade dubbelmorfar flera gånger, för den där vägsträckan hör liksom inte till det område, som dubbelmorfar ska hålla snöfritt.
– Förr hölls inte den där byvägen upp alls på natten, konstaterade dubbelmorfar i morse. På den "gamla goda tiden" så gällde det att se till att vägen var öppen tidigt på morgonen då mjölkbilen anlände. Då var det en annan bonde som skötte snöröjningen i byn.
I något skede blev det så att dagstidningarna kom på natten vid 2-tiden och då gällde det för dubbelmorfar att se till att vägen var öppen både för postutkörarna och mjölkbilen. Sen försvann ladugårdarna från byn, liksom butiksbilen och människor hade skiftesjobb. Förra vintern hade dubbelmorfar en lista på när byborna skulle iväg på morgnarna till jobbet.
Nog om snön nu. Igår vet ni, hittade jag ett drömhus i Lill-Pellinge! Nu minns jag inte ens vad jag läste på nätet när reklamen för det här huset med havsstrand dök upp.
Men lugn bara lugn, även om jag gärna skulle bo vid vattnet, så tänker jag inte flytta. Jag skulle drabbas av stora öskräcken. Tänk att inte kunna komma från ön utan färjeförbindelsen eller en båt. Huh, hjääälp! Jag minns den där stressen att hinna till färjan då jag hade datakurser i gamla skolan där på Pellinge. Jag fraktade bärbara datorer med mej och de skulle vara tillbaka på institutet före klockan 21.30 på kvällen. Så det gällde att inte missa färjan oberoende av före. Annars fanns det inga datorer för dagsundervisningen följande dag. Tänk, att sådant har jag också hunnit med.
Jag minns också hur kollegan där i det västliga granninstitutet, som bor på ön, berättade hur de fick skjuts över med småbåtar när det var lågvatten och förbindelsefärjan var strandsatt. Då hade hon parkerat bilen på fastlandet för att kunna ta sig till jobbet i stan. Nä, så ingen ö, för mej, tack.
Jag är full av beundran för alla dessa öbor, som trotsar elementen och är fast bosatta. Det är strongt gjort!
Men om jag nu ändå skulle kunna tänka mej det där drömhuset, så måste jag krasst räkna med att jag blir äldre och skröpligare. Då vill stadens tjänstemän helst att jag bor centralt i lägenhet inne i stan, för att de ska kunna hjälpa mej då jag behöver hemtjänst. Helst skulle de säkert bunta ihop alla åldringar på ett ställe så det skulle gå fort och effektivt att sköta om oss på löpande band. Åldringsvården är knepig då det dels heter att alla ska få bo hemma så länge som möjligt. Men sen finns det ändå inte resurser att förverkliga det målet. Och inte heller platser på vårdhem. Knepig ekvation det där.
Det som definitivt avhåller mej från att flytta är förstås mitt garnlager! Dubbelmorfar skulle garanterat få spader då han skulle få se alla garnlådor på ett ställe och dessutom måsta kånka och bära dem. Nu är garnet lite utspritt. Det mesta finns förstås i hobbyrummet och bra så. Men lagret jag ärvde av min hulda moder finns här i datarummet. I sovrummet har jag en liten garnlåda vid fotändan av sängen och åtminstone två säckar från min mormors lager, som jag också ärvt, i översta garderobsskåpen. De som jag inte själv når upp till. Sen finns det ännu garnlådor i förrådsutrymmet i källaren. Huuuu, tänk er alla de här lådorna uppstaplade på ett och samma ställe! Vilken mardröm!
Ajjo, och sist men absolut inte minst. Det behövs faktiskt en hel del pengar för att köpa det där huset. Och såna pengar har vi inte och inte får vi det för det här huset heller. Ja, och så skulle jag nog inte få dubbelmorfar med mej härifrån. Han skulle absolut inte gilla att avstå från hallen i grannbyn med alla verktyg och maskiner. Så det så. Men kul var det att titta in i det där fina huset.
Och nu då till det som rubriken utlovade, nämligen fingervantarna:
Jag tycker att de där fingrarna ser alldeles för korta ut och på något sätt lite småtokiga. Men när jag kollade runt lite på Instagram tidigare idag, så såg nog de hemstickade fingervantar jag fick upp lite liknande ut, så kanske, kanske...
Håll nu tummarna att de passar på den som ska få de här. Den ena vanten passade faktiskt då vi provade. Men vem vet hur det är med den andra?
Sen är det ju förstås ett elände med fingervantarna, för det blir så mycket att fästa, två garnstumpar för varje finger och så...
Lite duktig känner jag mej allt att jag ändå fick dem färdiga. Nu en klapp på axeln och ett konstaterande: Duktigt gjort Inge!
Och nej, tyvärr ni får inte dubbelmorfars telefonnummer. Han hinner inte komma dit med traktorn och snöslungan. Här kommer det nämligen ner mera snö...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar