Julfrid

Kära vänner nu har ni fått vänta i två dagars tid på inlägg. Jag har inte ens hunnit önska er God Jul. Jag hoppas att ni har haft en riktigt fin julafton och önskar er en fortsatt fridfull helg. Julfrid är det jag nu just efterlyser allra mest. Tid för stickning, korsord och stilla kontemplation, tack.

Att ni blev utan inlägg beror på total kaos i detta hus och framförallt i min dator! Äldsta sonen och yngsta sonen ville vara extra snälla med sin mamma sådär inför jul och beslöt att byta ut min urgamla trotjänare till dator till en förmånlig tillfällig lösning. Detta gjorde de i torsdags, alltså dan före dan. Och de gjorde bytesmanövern före julen, trots att jag strängt hade sagt åt dem att inget extra jobb för min del före jul. Jag orkar inte sitta framför datorn också!

Men olydiga, som de var, så satte de frejdigt igång. Jag fick alltså springa mellan tillredningen av makaronilåda och bondost stup i kvarten till datorn och bestämma det ena och det andra. Och så blev det som det blev. Makaronilådan blev alltför mörk och bondosten var på tok för länge i press! Till all tur dög allting ändå att äta igår.
Till sönernas försvar måste sägas att de oroade sig för mina filers säkerhet eftersom det var min gamla hårddisk, som hade oljud och inte enbart datorfläkten. Så joo, tack för omtanken, men vill nån nu komma hit och få ordning på alla mina filer? Och hur ska jag veta var allting finns när jag behöver det och... 

I torsdags var det alltså fullt upp här. Dubbelmorfar hittade på att steka plättar medan jag också ville ha tillgång till spisen. Men jag hann med både makaronilådan, bondosten och ännu med att baka jultårtor. Städandet förblev däremot ogjort, men julgubben sade i TV, att städandet inte var så viktigt. Han betonade att det att få vara tillsammans och att ta hand om varandra är mera värt. Tack för det.

Och så hade vi besök här i torsdags. På kvällen kom två glada tomteflickor från södra stadsdelen med en julkasse som det lyste i.

Vi fick en så här fin jullykta! Den lyser nu så vackert på vårt bord.

När dubbelmorfar hade försvunnit på förmiddagen och jag var fullt upptagen med annat, så knackade det på vår dörr. "Stig in", ropade jag i tron att det var yngsta sonen.
– Goddag, jag hämtar pepparkakorna, hörde jag en mansröst.
– Jag lämnar dem här, fortsatte han.
– Tack, hojtade jag och innan jag hann avsluta det jag höll på med hade mannen försvunnit.

Och jag hittade ett kilo supergoda pepparkakor i en låda i hallen. Stort TACK för den här fina julklappen!

På torsdagseftermiddagen hann vi ännu få besök av mr J med fru. De var nöjda och glada över att bli bjudna på plättar och kaffe. Det var trevligt att träffas även om jag fick skämmas rejält över röran här hos oss. Å andra sidan så kunde de ju gå hem och sedan tänka att: "Oj, vad vi har det fint ändå jämfört med de där lortgrisarna. Hur kan de leva i det där råddet? Städar de aldrig?" Så då bjöd jag på en positiv upplevelse åt dem, inte sant?

Igår hade vi förmånen att få fira med barn och barnbarn, då dottern hade bjudit oss alla på julkaffe på eftermiddagen. Jag var lite efter i tidtabellen, för jag vaknade först efter halvtio igår morse. Men jag lagade Fina skinkpajen, som jag lovat, hann packa de två sista julklapparna och hann duscha innan det var dags att åka iväg till västra grannstaden. Till all tur hade dubbelmorfar besökt gravarna på förmiddagen, så att den detaljen inte störde den hårt ansträngde tidtabellen.

När vi återvände hem blev det igen full rulle, lådorna i ugnen, absolut sista julklappen packades, stora matbordet röjdes och fick en röd julduk, bordet dukades, rödkålen strimlades, jullimpan och skärgårdsbrödet skars upp, likaså kryddgurkan. Och faktiskt var vi alla fyra rejält hungriga då potatisen äntligen hade kokat mjuk och vi kunde sätta oss till bords. Nån efterrätt orkade vi inte med utan beslöt oss för att vänta på den nästyngsta med fru, som lovat besöka oss ännu sent på kvällen.

Ingen ville spela nånting med mej medan vi väntade. Jag förstår inte varför. Det är ju roligt att spela Vem vet mest, Geni eller Trivial Pursuit, inte sant? Alfapet har jag inget emot att spela heller. Och det är inte alls sant att jag alltid vinner. Jag är urusel på sportfrågorna. Men som sagt, vi satte oss i vardagsrummet och TV:n visade nån julkonsert, som bakgrund till våra samtal.

När de sena gästerna anlände var det äntligen dags för julklappsutdelning här hemma. Och vad nu än dottern säger, så är det riktigt roligt att få ge julklappar. Det är nog det som är det absolut härligaste med julen, att få ge och att få umgås.

Jag är tacksam för alla fina klappar jag fått. Just nu sitter jag och myser i en härlig collegeklänning och tänker bara njuta resten av dagen. Potatislådan, kålrotslådan, morotslådan och några köttbullar är nu på uppvärmning i ugnen. Skönt att ha maten färdig. Nu återstår att duka bordet.

Dubbelmorfar och jag fick ett litet julpaket med så här fint innehåll. Men det blir nog inget kortspel idag. Jag drog fram en gammal sockstickning sent igår kväll, men var så trött att jag inte riktigt visste var jag skulle börja, för jag har liksom andra sockan på gång och det är mönsterstickning och då är det nog bäst att veta på vilket varv jag ska fortsätta, annars kan det bli total kaos.

Nu får ni ha det så bra. Hoppas att ni hade julgubben på besök och nu kan njuta av härliga klappar.