På gravgården

Bisin min hade lovat sina systrar att han skulle kolla hur det ser ut på deras grav där deras farfars föräldrar, farmor och farfar, samt bisin mins och systrarnas föräldrar ligger begravda. Han insisterade på att jag skulle följa med, trots att jag allra, allra helst skulle ha suttit hemma och virkat. Jag hade ju redan varit på språng på dagen och tyckte att det räckte riktigt bra. Han försökte locka mej med, med allt möjligt, men jag var inte alls på hugget. När han hade bett några gånger gav jag till sist snällt efter och följde med honom till gravgården.

Där i kvällssolens sken ståtade Pernå kyrka. Jag har alltid förknippat den här kyrkan med begravningar, trots att jag faktiskt varit här på konfirmationer och bröllop, men nästan alla mina nära och käras begravningar har hållits just i den här kyrkan. Den första begravningen jag var med om var en stor hemsk en med fyra kistor och då hade jag inte ens fyllt tio år. Kyrkan var fullsatt och hur de vuxna klarade sig igenom sorgen utan att totalt skadas för livet är mera än jag fattar. På den tiden fanns ingen krishjälp eller terapi att få, inga sorgegrupper. Som min mamma sa: "Det var bara att bita ihop och jobba på".

På gravgården är det vackert och stilla. Fåglarna sjunger i alla tonarter som finns. Förra sommaren kunde man höra rördromens bölande ljud om man besökte gravgården sent på kvällen. Bisin min blev riktigt ivrig och tyckte att vi skulle jaga runt i viken och försöka fånga den skygga fågeln på foto. Jag avstyrde det hela vänligt och bestämt, för det skulle ha fordrats ett mycket större kameraobjektiv än det jag/vi har nu. Dessutom fanns det en viss risk att vi skulle ha behövt en båt, för vem vet i vilken vassdunge fågeln rörde sig?

Det finns många gravar, där vi är de enda besökarna och de enda som tänder ljus på dem till allhelgona, julen osv.

En av de gravarna är min mormors äldsta systers grav. Där växer nu prästkragar. Bisin min och jag minns förstås henne, men våra barn har aldrig träffat henne och har ingen aning om en sån grav. En annan grav, som nästan är övergiven är min farmors lilla sons grav. Han dog, som riktigt liten och trots att där är en gul lapp vid den mycket otydliga gravstenen, så har inte församlingen skött om den. Suck!

När vi är borta kommer nog ingen att bry sig om de här gravarna längre.

Från gamla begravningsplatsen hastade bisin min iväg till den nya. Där ligger hans mormor, morfar och morbror begravda, mina farföräldrar, min farbror och min pappas faster samt några till begravda. Så vi besöker alltid två gravgårdar. Jag har lyckats pränta i bisin min att alla gravar är inte vårt ansvar. Om någon släkting väljer att inte sköta om till exempel sina föräldrars grav, så betyder det inte att vi, som endast är avlägset släkt behöver ta hand om just den graven. Vi har riktigt tillräckligt redan med våra närmastes gravar. Att sätta snittblommor eller ljus är helt okej, men att liksom börja plantera på var och varannan grav, där går nog gränsen.

Igår kväll avlade bisin min rapport hos sin lillasyster, medan jag satt ute i bilen och väntade, väntade, väntade och väntade igen...

Hur det nu kom sig, så lovade han lillasystern att jodå, han kan nog plantera på graven nu inför midsommar. Hon har inte tid, för hon har så mycket annat. Så gissa var vi har varit idag på eftermiddagen?

Nå just precis, på gravgården, var annars! Jag har försökt pränta i bisin min att det inte ska planteras om man sen inte vattnar. Det ser liksom för roisigt ut med uttorkade blommor. Gravgården ligger liksom inte nästgårds och den ligger på sidan om, så att åker man västerut på motorvägen, så susar man förbi med fart. Med tanke på dagens bränslepriser och på att det annars liksom inte finns någonting alls där i kyrkobyn att besöka, så blir det ju inte av att åka dit alltför ofta.

Den här gången insåg bisin min allvaret och vi åkte via Staffas trädgård, där vi skaffade svarta dubbelbottnade plastlådor, som håller växterna fuktiga länge. De är som såna där krukor där man vattnar underifrån, ni vet, man fyller vatten i röret tills den röda bollen stiger upp.
Vi köpte två lådor och sedan blommor, en uppsättning för en skuggig grav och en för en solig grav. Gudrun var så snäll att hon planterade lådorna färdigt åt oss. Det kallar jag service minsann! Tack för det!

Jag var arbetsledare och bisin min grävde och stod i.

Det blev riktigt fint, fast ni får nu ursäkta suddig bild. Hoppas att knölbegonian nu blommar på snällt hela sommaren.

Där på gravgården kan man förutom det ihärdiga fågelkvittret också höra historiens vingslag susa. Här är en av portarna, som fanns i den medeltida muren. Den nedre porten finns inte längre. Den här används inte heller. Det jag kanske saknar mest där på gamla kyrkogården är bänkar. Sådana finns minsann på nya kyrkogården. Och det är bra, i synnerhet om man kommer i samspråk med någon äldre, som helst sitter ner. Och vet ni, människor är artiga på kyrkogården och hälsar vänligt och nästan alltid, så finns där någon bekant.

Ajjo, vi finlandssvenskar talar alltså om gravgård istället för kyrkogård eller begravningsplats.

Bra saker idag:

• Vaknade redan klockan åtta, trots sovmorgon.
  
  
• I stora varuhuset kunde jag hjälpa en nittioplussare att få ut kontanter från automaten. Sakta i backarna nu, jag gjorde liksom inget olagligt med hans bankkort eller så, utan jag lugnade ner honom när han blev nervös för att han tryckte fel pinkod två gånger. I det laget var han så nervös att han till och med höll på att svänga bankkortet åt fel håll. Till sist ordnade sig allting och han fick ut sina pengar. Bisin min hjälpte den gamla farbrorn tillbaka till bilen i en lånad rullstol. Visste ni att det finns sådana i stora varuhuset?
  Bisin min hade hjälpt farbrorn också från bilen till automaten. Lite lessna var vi nog över att se hur farbrorn, som vi har känt ända sen början av 1990-talet nu hade tacklat av. Och så oroade vi oss förstås för hur han skulle orka upp för trapporna där hemma. Men han är envis och av segt virke. Och förstås vill han inte vara till besvär, utan klara sig helt och hållet själv.
  
  
• Den fina servicen vi fick i Staffas trädgård. Sånt värmer, ni vet det där lilla extra, som man inte väntar sig.
  
  
• Träffade en trevlig dam på kyrkogården, som vi kom i livligt samspråk med.
  
  
• Storkrysset i senaste Allers är nu också löst. Det klarade jag av vid frukosten i morse. Den yngsta frågade förvånat hur man kan bli glad av en sån sak att man lyckas lösa Allers A-korsord. Det var när jag igår berättade för honom om min dagliga tacksamhetslista och han ville veta vad den innehåller. Kanske jag skulle lära honom att lösa korsord?

Igår blev det just inget virkat alls på dopklänningen, endast två varv hann jag med innan bisin min drog iväg med mig. Varv 62 är alltså färdigt, 30 kvar att virka.

Det andra som sinkade mej, var igen ett färgfel i garnet.

– Så där går det då du beställer garn på nätet, sa bisin min.
– Nå, det sku int vara nån skillnad om jag hade köpt det här garnet direkt i en affär, för int sku jag ha nystat upp det ändå. 
Usch, vad harmfullt med de här färgfelen, det blir mycket att riva, klippa, skarva och fästa. Suck!

Nu får ni ha det riktigt bra!