Oemotståndliga

Vad kan man göra en regntrist och grådisig dag i december när året närmar sig sitt slut? Jo, man kan åka till östra grannstaden tillsammans med sin yngsta son. Det gjorde jag idag då han överraskande kom och hämtade mej. Förstås skulle jag ha haft en hel del annat att göra, men en liten utflykt tillsammans med den yngsta piggar upp och det är ju lördag i morgon, så...

 Bra saker idag:

• Sovmorgon och jag steg upp redan halvsju! Och det trots att jag faktiskt satt och stickade framför TV:n igår natt, för äntligen kom det ett program jag kunde se på, nämligen en dokumentär om Tina Turner! Konserten från Barcelona, som började 23.30 orkade jag sen inte med, men den finns också på Arenan, så kanske jag ser eller snarare lyssnar på den ännu nån dag.
  
  
• Bjöd yngsta sonen på pizza i stan i den prisbelönta pizzerian innan vi fortsatte österut. Åt också själv pizza och det har jag inte gjort på länge, så det var riktigt, riktigt gott.
  
  
• Från muminhyllan skyndade jag mej via tidningshyllan till... ja, förstås till garnhyllan. Men ve och fasa de nya garnerna fanns inte där! Hyllorna gapade tomma och det fanns stora lådor med ouppackade garnbalar. 
  Upptäckarglansen slocknade i mina ögon och med långsamma steg gick jag dröjande därifrån. Det här var inte alls roligt, för jag kommer ju liksom inte till Prisma precis varje vecka!
  
  Så fick jag syn på en anställd och gick fram och sa:
  – Ursäkta, men har ni fått in de där nya karamellfärgade Novitagarnerna?
  – Jaa, jag vet inte riktigt. Det ska finnas en stor häck med nya garner nånstans. Dom som sköter om garnerna har inte hunnit rada allt i hyllorna ännu.
  Jag sträckte på halsen och for runt med falkblick och där, se där skymtade jag något.
  – Där, ja ser där finns dom, sa jag med darr på stämbanden.
  – Aj, jo se där är ju en häck med garn, svarade hon och försökte hänga med i min språngmarsch.
  – Oj, se, se där är Geishanystanen, stönade jag begärligt med feberglans i ögonen.
  – Är du säker, frågade hon lite försiktigt.
  – Jooo, se nu, där står ju Geisha!
  – Aj, jo, du har rätt.
  – Åååh, får jag köpa, frågade jag med svag röst som en törstande i öknen.
  Nu log hon brett och förstående och svarade:
  – Javisst! 
  
  
  
  Och så blev det fyra Geishanystan, ett Omar i den där underbara gula färgen och högst uppe till höger London dragéer.
  
  "Man kan inte köpa lycka för pengar, men man kan köpa garn och det är nästan samma sak"!
  Det här är ren och skär lycka. Och nu har jag febrilt funderat på att jag borde skaffa mej en stor genomskinlig glasburk från Riihimäki, ni vet den där stora med lon på locket, och så skulle mina fina nystan få stå framme och jag skulle få titta på dem varje dag och klappa på dem lite då och då. Låter inte det bra? Men vad tror ni att bisin min skulle säga om ett sånt arrangemang?
  Helt, helt oemotståndliga garner, framförallt färgerna.
  
  Tur att yngsta sonen inte behövde beskåda moderns garndarra! Han var och undersökte helt andra hyllor och vi sammanstrålade först vid fruktdisken.
  
  
• När jag i kväll satt på toan hördes ett förskräckligt brak och hela huset skakade, kristallvaserna klirrade och mitt hjärta flög upp i halsgropen. Vad var det? Ett visste jag säkert och det var att jag hade inte åstadkommit det där ljudet!
  Med tanke på närheten till östgränsen, så ligger det tyvärr nära till hands att tänka det värsta.
  
  Men lugn, bara lugn, det var snön som brakade ner från taket och täppte till hela vår gång. Tur att ingen var under; vare sig människor eller bilar. Äldsta sonen skyndade sig ut och började skyffla den tunga snön. På något sätt känns det här mera som vårväder än vinterväder. Bra också att snön damp ner och inte tynger på taket längre. Och bra att sonen skyfflade bort snön innan det fryser på.
  
  
• Äntligen i kväll har jag bakat julstjärnorna, 10 stycken med den traditionella plommonmarmeladen och tio stycken med den oemotståndliga rönnbärsmarmeladen, som finns i Fazers äldsta karameller.
  

Nu önskar jag er en riktigt fin lördag. Tänk i morgon är det redan nyårsafton. Vart har det här året tagit vägen? Det gick alldeles, alldeles för fort!