Lite uppriven

Ett år har nu gått sen Rysslands invasion i Ukraina och det flaggas blågult och vi får inte glömma och...
Själv tycker jag att jag gör alldeles för lite för att hjälpa och stöda. Men vad kan jag göra mer än att bidra med det lilla jag kan, bland annat skänka pengar till Läkare utan gränser och alltid lämna pengar till ett eller flera bröd i bageriet Hardom bröd, som sedan levererar dem till de ukrainska flyktingarna. I kundvagnarna kan jag också lämna matvaror och hygienartiklar. Bra med konkreta saker.

Om jag har förstått saken rätt, så behövs det eventuellt inte kläder och dylika grejer här i stan just nu, förutom då en bil och/eller dator. Kanske tid och sällskap också skulle vara bra för de flyktingar, som har kommit hit? Tid är väl det värdefullaste vi kan ge åt dem som finns här?
Förstås skulle jag kunna sticka både vantar och sockor, men... ja, jag är alldeles för långsam stickare, för att det ska bli till nånting.

– Du behöver inte ha dåligt samvete, sa yngsta sonen idag.
– Dina skattepengar går ju till all hjälp, som Finland skickar till Ukraina.
– Öh, joo, jaa, men...
– Det är bäst att själv försöka leva så fredligt, som möjligt, fortsatte sonen.
– Jo, men kan du ändå fråga din kompis om det är något ukrainarna behöver. Han jobbar ju på mottagningen, så han borde ju veta vad som behövs på riktigt här.
– Ja, ja, jag kollar, lugnade yngsta sonen mej.
Och med det får jag nöja mej just nu.

Sent igår kväll när jag satt och ivrigt stickade på min sjal, JyJy2023 projekt nummer 12, så tyckte jag att den ena sidan började se väl konstig ut. Den liksom smet iväg och blev snabbare bredare än den andra. Jag kollade i boken på bilden och nånstans hade jag gjort fel. Lusläste beskrivningen än en gång och undrade hur jag kan vara så trög i huvudet. Men så insåg jag att jag hade stickat vart 4:e varv fel. Ve och fasa.

Lite uppriven blev alltså min sjal igår. Allt det jag glatt stickade på stickcaféet i onsdags fick jag riva. Hur många gånger har jag och de övriga deltagarna inte konstaterat att det går inte att ha med sig mönsterstickning till caféet. Man tappar helt enkelt bort sig då man börjar prata, skratta och njuta av samvaron. Då ska det vara enkel resårstickning i strump- eller vantskaft man håller på med och inget annat.
Och jag som fick så mycket pepp och hejarop, måste nu börja om nästan från början. Nu kan det alltså ta lite tid innan jag blir färdig med detta projekt. Och jodå, mönstret är enkelt, men man måste komma ihåg att omslaget varannan gång ska vara bakom den där överhoptagningen! 🙈

Här är det nu inte sen fråga om lite uppriven, utan här rev jag upp alltihopa i morse. Det blir ingen fluffjacka, för hur jag än stickar, så blir stycket för brett. Och trots att jag printade ut ett engelskt gratis mönster från Sirdars, garntillverkarens webbplats, så får det vara. Jag orkar inte med ett projekt på engelska just nu. Det räcker så bra att gå vilse i finska mönsterbeskrivningar!

En provlapp har jag också hunnit med i morse. Kändes som ett måste eftersom garnet är helt nytt för mej och vem vet hur det då beter sig.

Också här blev det lite upprivet. Först tänkte jag spara provlappen, för att sedan virka runt den och förvandla den till en dockfilt. Men sen kom jag på att vete sjutton när jag sedan skulle ha tid eller lust för det projektet, så jag rev helt enkelt upp lappen.

Bra saker idag:

• Fortsätter njuta av sovmorgnar. Var visserligen uppe ett varv och tassade runt vid sjutiden i morse, men det var på tok för tidigt att kravla ur sängen. Jag kröp alltså ner mellan lakanen på nytt och sov ända till klockan nio. Så skönt.
  
  
• Vid ettsnåret knackade det på dörren:
  – Nå, är du färdig nu, frågade yngsta sonen. Och jovisst, 12 minuter senare klev jag in i hans bil. Han bjöd mej och sin äldsta brorsa på lunch i stan.
  
  
• Yngsta sonen tog oss till Elmerelli där vare sig jag eller äldsta sonen lunchat tidigare. Det var riktigt, riktigt gott med grisfilé i gräddsås och gräddpotatis samt ett rikligt salladsbord. Till efterrätt toscakaka. Mums! Och tänk, ett nytt ställe att äta lunch på, ett ställe med husmanskost. Tack till yngsta sonen för lunchen och för att han tog oss till Elmerelli.
  
  
• Tack också för att jag fick undan veckoinköpen och hjälp av två starka gossar. Skönt att inte behöva bära nånting alls.
  
  
  
• Har lagt upp några maskor för en stickad tusenfoting, JyJy2023 nr 18. Har länge sett på den här stickningen, men liksom aldrig kommit till skott. Nu ska det alltså äntligen bli av. Lika färggrann som på bilden kommer inte min tusenfoting att bli, för jag har inte alla de där färgerna. Men det gör inget. Jag lagar min egen version av mönstret, så det så!
  Nu endast två projekt kvar att starta. Puuuuh!
  
  

OBS! Österbottningen hör hit!
Det torde finnas de där karamellboxarnas mönster på svenska. Jag hittade dem inte på Novitas egen webbplats i morse då jag svarade på din kommentar. Men efter lite efterforskningar hittade jag dem på  på Fazers svenska webbplats. Sen vet jag inte om det går att få boxarna från Sverige hit till Finland. Jag tycker förstås att man självklart borde få beskrivningen också på svenska här i Finland, men vet ju inte hur företagen tänker.
Och på tal om det, jag har inte ännu sett skymten av min svenska Novita-tidning. Kanske jag inte alls har betalat hela prenumerationen i höstas? Eller så har nån norpat min tidning? Hmmm...

Önskar er en skön fredagskväll. Njut av livet och glöm tråkigheterna.
Själv ska jag försöka sticka ifatt det jag rev upp på sjalen igår!