Halva månaden har nu försvunnit i ett huj. Det har gått på tok för snabbt, trots att jobbet nu just mest har handlat om att flytta lektioner framåt i hopp om att coronarestriktionerna skulle lätta. Det är som det är och inte mycket att göra åt.
Konstigt känns det att igen vara så gott som isolerad från kontakter ansikte mot ansikte. Att liksom igen sitta hemma och inte gå nånstans. Ja, annat än en gång i veckan i mataffären och ibland i stora varuhuset. Det blir lite dåligt med input att enbart lyssna på dubbelmorfar, som är ytterst missnöjd med både stadens och landets politiker just nu. Lite fläktar utifrån skulle vara varmt välkomna. Tack och lov för telefonen, så jag har åtminstone lite kontakt med yttre världen.
Det behövs så lite...
Igår då jag hade bänkat mej framför arbetsdatorn och tänkte att nu gör jag undan veckans sista uppgifter, så jag kan ta det lugnt på veckoslutet, knackade det på vår dörr. Jag blev lite rädd, för jag var ensam hemma med katterna. Men jag ropade ändå: "Stig in" och där stod han, vår yngsta och frågade: "Nå, är du färdig då?"
Så strunt i arbetsdatorn, det var bara att stänga och fort på med "stadsblus" och byxor och så iväg till stan. Vi var och röstade i välfärdsområdesvalet. Efteråt bjöd yngsta sonen på sen lunch på pizzerian i närheten. Där var endast en matgäst när vi anlände och vi satte oss i andra änden av salen. Säkert avstånd liksom. Till all tur hade pizzerian ändå en hel del människor, som kom efter beställda portioner. Det är inte lätt för företagarna i den här branschen nu just.
Yngsta sonen hade parkerat en bra bit från röstningsstället och pizzerian för att vi skulle få pyttelite motion på köpet. I ärlighetens namn var jag inte överförtjust, för gatorna var ställvis ishala utan tillstymmelse till sandkorn och jag har inte ännu kommit mej för att skaffa de där halkskydden. Måste nog skriva upp dem på min handlingslista med det snaraste.
Nå, det gick bra att vandra med den yngsta för han bjöd sin arm som stöd, tack och lov. Och mikrovanor är ju bra. När det är barmark brukar jag inte ha någonting emot att parkera längre bort och ta de där extra stegen, men inte på blankis, nej, tack!
– Har du tänkt på en rollator, frågade sonen då vi såg en farbror hurtigt spurta på med rollatorn i stadigt grepp.
– Nä, det har jag inte, men kanske jag borde.
Allra först igår åkte vi via bageriet, för på Instagram hade jag sett deras lockande fastlagsbullar. Tidigare i veckan hade jag försökt få dubbelmorfar att besöka bageriet, men han bara fnyste.
– Det där är int hälsosamt, konstaterade han. Och så slog han dövörat till när jag förklarade att vi måste stöda lokala småföretagare.
Bekymret med bageriet är att de stänger redan klockan 15 och öppnar först klockan 10, så man ska liksom passa på mitt på dagen om man har möjlighet. Dessutom ska man inte vara ute i sista minuten heller om man just vill ha fastlagsbullar, så vilken tur jag hade, som igår var där vid 14-tiden och fick tag på godsakerna åt oss allihopa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar